All den skicklighet och alla de fördelar som mitt nya liv som vampyr givit mig, de var med ens som bortblåsta, och jag funderade på denna mycket annorlunda livsform tills jag trodde att mina bekymmer skulle förhindra mig att röra mig bort från den glänta där jag rastlöst tillbringat... en mycket lång tid. Även min tiduppfattning blev lidande av denna ovisshet.
Varje träd inuti mitt privata, grönskande helvete var mig nu mer välkänt än mina egna ansiktsdrag. Fåglarnas ljuva kvitter var mig inte längre till glädje, ty mitt sinne förknippade deras sång med rasslet utav de psykiska kedjor som stängde mig inne, och gjorde det omöjligt för mig att undersöka om min vision var sanning.
Den närbelägna bäcken porlade glatt, och ljudet påminner lite om barns pärlande skratt, men då jag hörde det, lät det som stenar som rullade nedför en bergssida. De ännu sensommarvarma brisarna som svepte genom den vackra gläntan, de slog som istappar mot mina bleka kinder, där jag låg i det höga gräset, lika stilla som en död.
Under min tid av fundering brann elden i min strupe, men min kropp var alldeles för låst av denna psykiska utmattning det innebar att inte veta, så min törst gav mig inte den outhärdliga smärta jag hoppats på. Endast en iskall blödande smärta kunde få mig att vakna upp ur min förfrysning, och en liten del utav min hjärna bara väntade på explosionen av galenskap när min törst inte längre blev kontrollerbar."
Vad tycks?? // Emy
