Alice Brandon - The Long Road to Become a Cullen

Som rubriken kanske antyder så är det här en fan-fiction som är menad att återskapa Alice´s liv innan hon blev en av the Cullens. Jag vill göra det tydligt att denna berättelse inte har någonting att göra med den officiella Twilightsagan, även om den har tydliga influenser därifrån. (Jag har inte läst den officiella guiden ännu, så det är möjligt att detaljer i min berättelse inte stämmer överens med vad som står om Alices tidiga liv där.)

Anledningen till att kaptilena har engelskanamn är att hela storyn i sinom tid ska översättas till engelska för att nå en bredare publik, och för att undvika dubbelt arbete valde jag att sätta engelska namn redan från början.
Jag hoppas att ni som läsare förstår vad det betyder, om inte annat så är det bara att fråga.

Jag mottar gärna all form av konstruktiv kritik angående berättelsen och dess upplägg, händelser, utformning och allting annat som ni kan reagera på. Allting för att det ska bli bättre!

Sist men inte minst, innan jag ger er fria tyglar att läsa igenom det som jag hitills skrivit - låt er inspireras! Skriv egna berättelser, hitta på egna fantasiobjekt. Ni är alla stjärnor!

Klicka på "Läs mer" för att komma till själva berättelsen.



Chapter one: A new time is coming.

Det kändes som att elden var lös i mitt inre, och lågorna rev och slet i min redan sargade kropp. Jag hade varit hemskt svag redan innan denna förskräckliga sjukdom drabbade mig, och det senaste dygnet hade varit en ren tortyr.

Min kropp kändes oerhört bräcklig och svag och jag funderade mellan de våldsamma brinnande explosionerna i mitt inre på om jag verkligen skulle överleva detta. Värst av allt var branden i min strupe, det kändes som att den när som helst skulle falla i småbitar, krossas av den oerhörda kraft av vilken min kropp plågades.

Innan denna förbannelse drabbade mig hade jag hyst ett hopp om att jag skulle överleva denna hemska inspärrning, men nu önskade jag mest att få dö. När jag tänkt den tanken till sitt slut tilltog brandens intensitet och jag skrek rätt ut.

Långt borta, vid slutet av mitt genomträngande skrik, hörde jag en dörr öppnas och någon eller någonting for in i rummet...

Chapter two: For the first time.

Jag öppnade mödosamt ögonen och försökte urskilja någonting i min omgivning, men cellen var mörk och det lilla jag kunde skönja genom mörkret suddades ut av den brinnande kraften som härskade innanför mitt skinn.

Någon talade till mig men jag kunde inte uppfatta några ord, men när jag på tonfallet hörde vem det var blev jag vettskrämd och det svartnade för mina ögon. Det var han.
Jag kände inte till hans namn, jag visste bara att någonting med honom fick mig att rygga tillbaka av rädsla och skjuta alla taggarna utåt. Jag hade en otäck känsla av att han skulle komma att skada mig i något avseende och den känslan tog upp det lilla utrymme i min kropp som elden inte fyllde.

Jag kunde inte göra någonting för att förhindra att han rörde vid mig, jag rös av motvilja när jag kände hans iskalla fingrar röra vid min panna. Hans röst lät som en orms väsande i mina blödande öron och jag insåg med avsky att hans läppar, hans avskyvärda mun, närmade sig mitt ansikte. Mödosamt vände jag mig bort från honom och hoppades att han skulle hålla sin äckliga kropp så långt borta från min som det bara var möjligt av rädsla för mina beryktade "häxkonster" som egentligen inte bestod av annat än att jag hade föraningar om vad som skulle komma att ske i framtiden.

Medan elden oavbrutet rasade i mitt inre försökte jag hitta tillräckligt med kraft för att puffa bort denna varelse från min kropp, men smärtan fördunklade mitt sinne och jag låg hjälplös på min hårda brits och kände hur hans skugga täckte mer och mer av min spröda kropp för varje milliesekund som gick. Tiden upphörde att existera och mitt plågade vrål av smärta måste hörts över hela Mississipi när han satte tänderna i min hals där blodet forsade i mina ådror, brinnande, plågat som av tusen knivar och tusen värjor, men lika ouphörligt som vinden eller flodens mäktiga stämma.

Branden i mitt inre tilltog och det kändes som att min svaga, bräckliga, insjunkna kropp, förstörd av hunger, ensamhet och sjukdom, flög i tusen bitar som spreds för vinden likt askan från en offerrit. Giftet som sprutade från hans tänder in i min kropp spred sig snabbt i min orkeslösa, ömkliga gestalt och världen såsom den varit försvann ur mitt synfält och ersattes av en vision jag aldrig skulle glömma...

"Jag vandrade uppför en bergsslutning i skuggan av några stora Douglasgranar, och jag var klädd i en klassisk vit klänning som flög kring mina ben i den lätta vinden. Jag gick med lätta steg uppför den kraftigt lutande bergssidan mot toppen, och jag rörde mig med en fart som överträffade vinden, vattnet och till och med elden. När jag nådde bergets krön och steg ut i solskenet skimmrade min bleka hud som av tiotusen kristaller..."

Ett rop av ilska hördes långt borta, och utan att jag visste hur så insåg jag att den avskyvärde varelsen lämnat min cell. Sedan svartnade det för mina ögon och jag gled in i ett befriande mörker.

Chapter three: The crossroad

Jag famlade hjälplöst i mörkret. Mitt sinne var fastnaglat på en plats mellan den verkliga världen och den mörka, dolda världen, där alla träden är döda och himlen är fylld av svarta moln, så tunga av ett regn som aldrig faller att de nästan snuddar vid de döda trädtopparna. Mörkret tilltog för varje sekund och jag förstod att döden var nära förestående, och jag kunde urskilja de svarta portarna vid horisonten. På andra sidan floden såg jag en ohyggligt stor varlse, klädd i vad som verkade vara en svart rustning. Den svarta metallen glimmade i det grådaskiga skenet från portarna, och jag såg ett par gröna ögon glimma till i mörkret...

Men detta vara inte slutet. Långsamt kände jag livet återvända till min kropp, och mitt medvetande började sävligt klarna. För varje tusendels sekund som gick ljusnade min värld mer och mer, och när jag slog upp ögonen kunde jag se vartenda dammkorn i luften, varje partikel som svävade ovanför mitt huvud. Jag låg blickstilla, och jag funderade förundrat på vad det var som skett, och sedan reagerade jag på hur annorlunda allting var.

Jag kunde inte höra blodet brusa i mina ådror, och mitt hjärta hade upphört att slå. Jag hade inga fysiska smärtor längre, och elden som brunnit i min kropps innersta rum hade slocknat, och ersatts av en underlig känsla. Det fanns inget mänskligt liv kvar i min kropp.

Verkligheten runt omkring mig hade fått en ny prägel, och allting var mycket klarare, världen såg nytvättad ut som efter ett kraftigt oväder. Jag kunde se allt, detaljerna i min smutsiga cell framstod lika tydligt som om cellen skulle badat i solsken och jag kunde se sprickorna i stenarna som höll mig instängd. Jag kunde höra allt, från vindens tjut utanför de tjocka stenväggarna, till råttornas skrapande klor när de sprang i de trånga korridorerna utanför och jag kunde höra en kvinnas plågade skrik från bålet utanför borgen där jag satt inspärrad.

"Häxbålet". Platsen där oändligt många oskyldiga människor blivit avrättade. Där så många tårar droppat ner på den stenbelagda marken, och där förtvivlans skrik så många gånger ekat. Där så många oskuldsfulla liv tagits, och platsen där mitt eget liv tragiskt skulle ändats om inte ödet hade haft detta underliga i beredskap åt mig.

Helt plötsligt kände jag en underbar doft, så ljuvlig att flammorna slog upp i min hals och det vattnades i min mun. Jag satte mig käpprätt upp och för ett ögonblick förvånades jag av hastigheten i min rörelse. Mitt korta svarta hår hade susat bakåt då jag satte mig upp, och den rörelsen gick på några få hundradels sekunder.

Vad var det för någonting som luktade?! Lika fort jag tänkt frågan till slut, lika givet visste jag svaret. Blod.

Chapter four: A revelation

Vällukten spred sig likt rök för vinden i min omgivning och det brann i min strupe. Aldrig hade en doft av någonting tett sig så lockande för mig förut, som begäret efter detta färska, levande blod som fyllde upp mitt sinne och min kropp så totalt.

Jag for upp från den hårda träbrits jag legat på så länge, och ut genom den tjocka trädörren som hållit mig fånge. Nu krossades den under mina händers nyvunna, oanade styrka. Innan träsplittret hunnit falla till marken var jag ute i den regntunga septemberkvällen, och jag kände doften av mänskligt blod.

På borggården syntes inte längre en enda levande varelse till, men jag såg vakterna som patrullerade ovanför mig, de som vaktade muren, dem vars fel det var att ingen kom in och ingen heller kom ut. Jag kände lukten utav deras friska blod, där deras livskraft hade sin begynnelsepunkt och själva grunden för deras existans hade sin stöttepelare. Jag hörde hur blodet brusade i deras ådror, och jag fylldes med ens av en häftig längtan av få sätta tänderna i deras lockande, svallande ådror med det efterlängtade blodet.

Jag tog ett lätt skutt upp på murkrönet och innan vakten närmast mig hann förstå vad det var som inträffade så var han död och jag svalde hans ljuvliga blod i stora klunkar. Den röda vätskan rann befriande ner i mina strupe och dövade i någon mån den brand som härskade där. Hans kropp var tömd på blod långt innan jag var tillfredställd så jag slängde äcklat hans bleka, färglösa lik ifrån mig.

Jag reste mig hastigt när jag hörde ett högljutt jämmer bakom mig och såg en man som sjunkit ner på knä. Jag såg hur han darrade av rädsla inför vad han fått skåda, och i nästa ögonblick besannades hans förhågor. Jag rusade fram till honom och satte tänderna i hans strupe, blind av törst och begär efter denna röda dryck som fanns inuti hans kropp.

När jag tömt också denna svaga, mänskliga kropp på blod slungade jag den ifrån mig och den döda kroppen landade med ett brak nedanför muren mer än tolv manslängder ifrån mig. Jag hann inte mer än förundras över styrkan i mina smärta, gracila armar innan min syn fördunklades utav en utopi, en bild av vad som skulle komma att inträffa;

"Tre män i långa, svarta kåpor med blodröda band kring midjan närmade sig mig där jag gömde mig i en grotta utanför byn jag var uppvuxen i. De hade samma bleka hy som jag och deras ögon lyste röda som rubiner. De omgavs av bleka väsen som bar liknande kåpor. En utav de tre, en med blont hår, sade med klingande röst: - Du har brutit mot lagen. Nu måste du dö."

Synen bleknade långsamt bort och jag stod blickstilla, fastfrusen av fruktan. En hemsk tanke slog mig:
Jag var en vampyr. Och de skulle komma för att ta mig.

Chapter five: A tough choice

Jag stod orörlig och kände paniken växa inom mig. Först nu insåg jag vart min förbluffande styrka kom ifrån, anledningen till att min hud hade denna strålande, bleka nyans och skälet till den okontrollerade blodtörsten som fortfarande rev och slet i min strupe. Jag var en vampyr.

Insikten fick mig att kasta långa, panikslagna blickar på de båda blodtömda liken i min närhet. Vampyrer. Under hela min uppväxt hade jag fått lära mig att frukta dessa blodsugande parasiter, dessa barn utav satan, och vars framfart berövat min vördnade broder livet under hans ungdomsår.

Att avlägsna mig från denna plats var mitt enda syfte när jag hoppade ner från muren och började att springa mot den djupa, mörka skogen. Mina fotsteg var fjäderlätta mot den kalla, fuktiga marken när jag ilade
förbi de vajande träden som en blixt.

Min nya kropp var oerhört uthållig och jag sprang genom djupa skogar och över porlande bäckar utan att stanna upp. Jag passerade ängar där gräset stod högt och frosbitet, jag for över djupgående dalar och genom trånga, illaluktande passager i bergen.

Jag sökte ihärdigt efter en plats att gömma mig på, en plats att vänta in det oundvikliga, en plats där jag kunde tillfredställa min törst långt bort från alla som kunde tänkas utreda morden. Jag bestämde att bege mig mot Olympia. Vart, om inte i en avlägset belägen storstad, skulle min jakt gå oförmärkt förbi? När jag fattat mitt beslut fördunklades min syn ytterligare en gång...

"Jag såg hur de närmade sig mig, och mitt ansikte hade det uttryck som framkallas då det oundvikliga äntligen sker. Tiden var inne. Solen stod högt på himlen, och liljekonvaljerna blommade i dikesgrenen. Humlorna surrade kring de gamla lindarna som omgav gläntan där jag befann mig, och löven på träden fladdrade i vinden och viskade hemligheter till varandra som ingen levande varelse kände till eller kunde förstå. De var här, och det var nu mitt öde skulle avgöras."

Chapter six: To live - or not to live.

Jag visste inte hur jag skulle kunna fly från dessa framtidsvisioner som helt oförmodat smög sig på och fördunklade mitt sinne till oigenkännlighet. Det fanns ingen som kunde tala om för mig om det var normalt att ha dessa visioner, och det fanns ingen jag kunde lufta mina känslor och tvivel för.

Ärligt talat så skrämde denna ovisshet om mitt nya liv vettet ur mig, och jag såg spöken bakom varje träd, under varje sten och vid foten av varje kulle. Varje skugga som kastade sig över de annars solbelysta vandringsstigarna var ett hot mot min existens, och jag var på min vakt mot varje oförmodad rörelse, och vid minsta lilla knäpp sattes mina öron på helspänn och jag lyssnade efter steg som skulle avslöja en möjlig fiende.

När solen var uppe sprang jag genom skog och dal, och om nätterna, i skydd av det välsignade mörkret jagade jag.

Allt som oftast blev mitt byte ensamma, trötta vandrare som förirrat sig in i skogen. Smidig som en puma smög jag mig på dem, tyst som en alpacka närmade jag mig dem, och innan de hunnit reagera på att de var förföljda, eller på att någon hunnit ikapp dem, så hade jag tömt deras kroppar på blod. Långsamt och njutningsfullt lät jag deras blod rinna längs min strupe och för varje deciliter jag svalde kände jag hur min kropp fylldes med ny styrka.

För varje dygn närmade jag mig delstaten Washington, och mitt mål; Olympia med dess omgivande, djupa skogar, där jag skulle kunna finna frid att jaga i min väntan.
Men för varje steg jag närmade mig slutmålet, desto mer medveten blev jag om att jag aldrig skulle kunna fly från den namnlösa fara de okända vampyrerna utgjorde.

Djupt inne började jag förstå att var jag än begav mig, så skulle de komma efter mig, för att anklaga mig för ett brott jag ännu inte visste vad det var. I värsta fall skulle de även avrätta mig, som det hotat med i min inre syn, och det skrämde livet ur mig. Det lilla liv som ännu fanns kvar i mig efter den smärtsamma förvandlingen till vampyr.

Just angående detta var jag osäker. Levde jag, eller var jag... olevande? Jag funderade mycket över detta, men inte ens med min nya, större hjärnkapacitet så kom jag fram till någonting. Det var obegripligt.

Chapter seven: When everything turns around...

Fyra korta dagar efter att jag korsat floden Mississipi på min väg österut, hoppade jag över den smala flod som utgjorde gränsen mellan Idaho och Washington, de skogiga, regniga delstaterna uppe i det allra östligaste hörnet av de förenade amerikanska staterna.

Under min vandring mot skogarna där jag skulle komma att leva många år av mitt liv, hade jag sett så otrolig mycket av min omvärld, och jag hade upptäckt så många saker jag inte ens visste att de existerade.

Jag fann njutning i de mest obetydliga saker. För varje flod eller vattendrag jag passerade stannade jag upp och beundrade de glänsande fiskarna som lekte i det skummande vattnet. Vindens susande i träden beredde mig en större glädje än någonting jag kunde minnas ur mitt tidigare, suddiga liv. När jag hörde lärkornas sång högt uppe i träden stannade hela min värld upp och jag stod som tollbunden av denna underbara sång, som inte liknade någonting som jag hört förut.

Men det plågsammaste under hela färden var ändock den brännande törsten som jag mången gång trott skulle slita min kropp i stycken som spridas skulle för vinden. Varje gång jag stötte på ett doftspår utav en människa togs mitt sinne över utav jaktinsikten och mer eller mindre omedvetet spårade jag upp den arma människan som haft oturen att råka i min väg, och dödade den.

När jag tänkte på det lät det fruktansvärt barbariskt, men jag hade kommit underfund med att min nya livsstil inte var för den samvetstrogne, och inte heller var den någonting för den som lät sig styras utav sina känslor. I början av min vandring hade jag fruktansvärt dåligt samvete för alla de mord jag begick, men efter ett tag så började jag att inse att det hörde till min natur, och att det inte var någonting jag kunde göra för att förhindra det.

Trots alla de nackdelar jag hela tiden fann med min nya existens så trivdes jag i min nya kropp. Jag kunde röra mig obehindrat under dygnets alla timmar, ty mina krafter sinade aldrig, och jag behövde inte någon sömn alls.

Under min färd österut hade jag inte haft några fler uppenbarelser om vad som skulle komma att ske, och jag hoppades på att de hade upphört, trots att jag innerst inne visste att så icke kunde vara fallet.
Och mycket riktigt, när jag passerat den porlande floden så slog den inre synen till ytterligare en gång, men denna gång var det inte min egen framtid som utspelades...

"Den gamle vårdaren som arbetat på det hemska dårhus vart jag hade spärrats in medan jag ännu var människa stod och skar till bröd bitar åt internerna när en svart skugga plötsligt föll över honom bakifrån. En skräckinjagande man närmade sig honom och han uttalade bara fyra få ord innan han slet hans kropp i stycken med ett fruktansvärt klingande ljud: Du tog hennes liv. Efter mordet slängde han de kvarvarande kroppsdelarna på hög och tände eld på dem. Men det fanns inget blod."

En kall rysning gick genom mig när synen hade förbleknat. Det var han som var mördaren.

Chapter eight: No emotions.

Hela min värld rasade samman när jag insåg att mitt förflutna förföljde mig även in i detta nya liv. Den bräckliga mur som jag tagit skydd bakom för att ignorera de suddiga minnen jag hade från mitt människoliv föll som papper för vinden och rädslan tog fasta i min tunna kropp när jag insåg att även han, min värsta fiende, hade alla de kraftfulla egenskaper som min nya kropp fört med sig, eftersom att han också var en vampyr.

Jag blev stående mellan några klippor och om jag hade varit mänsklig hade jag gråtit, men i mitt nya liv fanns ingen plats för tårar. Istället fylldes jag av en hopplöshet som förlamade mig.

Vårdaren, vars godhet länge varit den enda ljusa punkten i min tillvaro, skulle falla offer för en ond, blodsugande vampyr som egentligen var ute efter mig. Det snurrade runt i mitt huvud när jag tänkte på det, och jag kunde inte riktigt ta till mig det faktum att lilla jag kunde vara orsaken för en sådan fruktansvärd död som väntade honom.

Min första tanke hade varit att vända om och söka rädda den ändock oskyldige gamle vampyren som varit god mot mig, men jag insåg att jag inte skulle hinna fram.

Jag förstod inte alla de hemligheter och tankar som låg begravda i vampyrvärlden, och ingen fanns som kunde inviga mig i dem. Jag stod avsides från alla sofistikerade sällskap som kunde finnas ute i världen, och jag visste inte vart jag skulle bege mig för att finna dem. Den dystra trio jag visste skulle komma för att bestraffa mig var det enda jag sett av denna för mig ännu dolda värld, och jag kände en begynnande skräck för hur jag skulle komma att leva innan de avgjorde mitt öde den kommande våren.

Jag ville inte behöva gömma mig i dessa avlägsna skogar, men jag visste att min blodtörst skulle göra det omöjligt för mig att vistas bland människor. Jag kände förtvivlan växa inom mig när jag förstod att mitt nya liv placerade mig avsides från allt som hörde till mänskligheten.

Chapter nine: Searching for a new home.

Hopplösheten gnagde sig fast inom mig, och jag förbannade det liv jag tvingades lev, alla mord jag begått tyngde mitt samvete, och galenskapen över att tvingas leva ensam hotade bakom varje trädstam.

Men jag insåg med ett hugg inom mig att jag skulle tvingas fortsätta kämpa, min bleka, stenhårda hud lät sig inte rispas av knivar, klor eller svärd, och min överlägsna styrka och snabbhet i kombination med mina reflexer gjorde det nästan omöjligt för mig att ta livet av mig, eller för någon annan att ända det åt mig.

Samtidigt som dessa dystra tankar sysselsatte en del av min hjärna, insåg den praktiskt, rationella delen av mig att jag var tvungen att finna en plats att vänta ut dessa okända varelser som kom för att möta mig nästkommande vår.

Under mina vandringar i Washingtons skogar hade jag ihärdigt sökt efter en plats att inreda till min, men vildmarks liv hade aldrig legat för mig, och jag ville inte gärna avstå från de bekvämligheter som kommer med ett stadigvarande hem.

Så istället för att söka efter en grotta att reda bo i, letade jag nu efter ett hus. Jag visste att jag skulle bli tvungen att döda den eller de människor som bodde där, och tanken äcklade mig mer än den lockade. Jag önskade så att det fanns någon annan livsstil, även i denna fördömda kropp...

Chapter ten: A legend that makes Alice feel hope.

Den dova smärtan jag bar inom mig löstes med ens upp när jag såg någonting för mitt inre. Det var endast en kort glimt, så avlägsen att jag inte visste om det var verkligt, men det fanns där...

"Två omåttligt vackra vampyrer intog den jägarställning som för mig nu var välbekant... Men deras byte gick på fyra ben, och dess mörka skugga hade formen utav ett... djur".

Jag kunde inte lita på visionen jag nyss sett, dess karaktär var mig alldeles för främmande för att jag skulle kunna tro att något dylikt ens kunde existera. Men upplevelsen var obeveklig, och även sedan synen bleknat bort och lämnat mig ensam i oktobernatten, så återupprepades bilderna gång på gång för min näthinna.

Mycket långsamt började jag våga hoppas, när jag mindes en legend jag fått berättad för mig av min far, medan jag ännu var ett barn. Jag återgav den nu för mig själv, medan ett lustigt småleende lekte på mina läppar.

"Alla de olyckliga som med berått mod ändar sitt eget liv, de blir i nästa liv blodsugare (läs vampyrer). Också de som råkar ut för en våldsam död, eller begravs utan böner, delar detta öde.


Enligt historien drabbar denna hemska, nästa livsform också de barn vars mor inte bär någon bröstmjölk att nära dem med, och de som förnekar sin gud eller ingår en pakt med Guds motståndare, men också hans jämlike, djävulen.


Men legenden har också en annan sida, som berättar om dem som mot sin vilja antagit denna livsform, och som utav olika orsaker förtjänar ett mer lindrigt öde än dem vars omvärld bidragit till deras förvandling.
Det sägs att dessa vampyrer är förmögna att överleva på djurblod, och att de kan kontrollera sin törst. Men allt detta är förstås bara en historia."

Jag började långsamt att förstå att mycket av den gamla legenderna kanske inte var så osannolika som det verkade.

Men för att våga hoppas på att detta otroliga existerade i denna, för mig, nya värld så var jag tvungen att söka bekräftelse. Vart skulle min resa begynna...?

Chapter eleven: What to do?

Jag velade runt i skogen som ett vilset barn, och all min tidigare klartänkthet och snabbhet var som borta med vinden. Inför mitt nakna inre vart jag återigen ett människobarn, vars livsväg ligger fördunklad i framtidens dimmor.

All den skicklighet och alla de fördelar som mitt nya liv som vampyr givit mig, de var med ens som bortblåsta, och jag funderade på denna mycket annorlunda livsform tills jag trodde att mina bekymmer skulle förhindra mig att röra mig bort från den glänta där jag rastlöst tillbringat... en mycket lång tid. Även min tiduppfattning blev lidande av denna ovisshet.

Varje träd inuti mitt privata, grönskande helvete var mig nu mer välkänt än mina egna ansiktsdrag. Fåglarnas ljuva kvitter var mig inte längre till glädje, ty mitt sinne förknippade deras sång med rasslet utav de psykiska kedjor som stängde mig inne, och gjorde det omöjligt för mig att undersöka om min vision var sanning.

Den närbelägna bäcken porlade glatt, och ljudet påminner lite om barns pärlande skratt, men då jag hörde det, lät det som stenar som rullade nedför en bergssida. De ännu sensommarvarma brisarna som svepte genom den vackra gläntan, de slog som istappar mot mina bleka kinder, där jag låg i det höga gräset, lika stilla som en död.

Under min tid av fundering brann elden i min strupe, men min kropp var alldeles för låst av denna psykiska utmattning det innebar att inte veta, så min törst gav mig inte den outhärdliga smärta jag hoppats på. Endast en iskall blödande smärta kunde få mig att vakna upp ur min förfrysning, och en liten del utav min hjärna bara väntade på explosionen av galenskap när min törst inte längre blev kontrollerbar.

Chapter twelwe: A new desicion.

Dagarna gick, och tiden upphörde att existera. När jag inte längre klart visste i vilken månad jag befann mig, och all uppfattning om min omvärld upphört att betyda någonting, då visste jag plötsligt vad jag var tvungen att göra. När den sista natten utav min ensamma funderan ändades, och gryningen nalkades, då kunde jag klart se genom alla dimmor vad som var mitt val.

Jag var tvungen att bemästra min färdighet att se, se så många saker som jag inte visste om de var sanning eller, bara en dröm, på gott eller på ont.

När jag återtagit kontrollen över mina tankar och över all den logik jag alltid burit med mig, insåg jag också att jag var tvungen att försöka övervinna rädslan utav att klara av att leva på det sätt, som jag sett skymta fram innanför mina ögonlock.

Innan jag gav mig av för att finna det obegripligt vackra paret jag sett, var jag tvungen att lära mig att övervinna det enda kroppsliga behov jag tampades med som vampyr, nämligen den törst som var vårt straff för evigt liv. Åtminstone tror jag att vi som vampyrer skulle tillbringa evigheten i våra kroppar.

För mig verkade det omöjligt att någonting skulle kunna rispa denna kropp av sten, den vassaste klinga, smidd utav den bäste smeden, skulle få ge vika under vår huds ogenomträngliga, starka yta. Inget vapen skulle kunna tränga in till mig förfrusna hjärta, som trots dess kyla fortfarande ingav mig känslor, mer intensiva än vad jag någonsin upplevt i mitt mänskliga liv.

Min snabbhet, som jag nu återtagit efter min grubblande period, skulle göra det omöjligt för ens den vigaste människan att fånga in mig i sina svaga nät. Styrkan som flödade genom musklerna i min kropp tåldes att jämföra med den massiva kroppshyddan hos de män jag sett bygga upp murarna på dårhuset där jag tillbringat mina sista år som mänsklig.

Och den klartänkthet jag innehar, trots att en del utav min hjärna fortfarande bekymrade sig om det problem som skulle komma att påverka hela min existens, möjliggjorde för mig att registrera möjliga hot, och finna lösningar på dem, snabbare än vad det tog för det tänkta hotet att upptäcka mig, och konstatera vad det var de såg.

Efter att ha fattat dessa evighetsavgörande beslut, begav jag mig ut ur min nu glittrande glänta, som åter var den vackra plats jag mindes den som, för att jaga. En halvminuts rutt ifrån mig hörde jag en älg bräka, och när mina jaktinstikter övertog min kropp visste jag att jag skulle lyckas.

Chapter thirteen: What goes around, comes around.

Min törst hade tagit över min kropp och mina sinnen totalt och ingenting kunde hindra mig när jag med lätta steg flög fram genom skogen för att finna den älg jag alldeles nyss hade hört. De oktobergranna trädens skönhet gick mig förbi, och när jag efter några korta sekunders springande fann mitt byte, satte jag utan att tveka en milliesekund tänderna i djurets mjuka päls, och dess underliggande ben krossades under kraften av mina käkar.

Det var helt tyst i skogen runt omkring mig, och när blodet började att rinna längs min strupe slöt jag ögonen och njöt, och ännu har jag inte varit med om någonting som liknar den tillfredställelse det innebar att tillfredställa törsten efter en lång tids "fastande".

Jag kände hur min kropp steg och sjönk i takt med blodet som forsade genom hela min kropp och gav mig en ny, oanad styrka. Jag kände hur jag återigen blev den starka vampyrinna jag varit vid min födelse, och efter att jag tömt djuret på dess skvalpande, röda innehåll, så reste jag mig upp och såg världen med nya ögon.

Jag studerade min omgivning som ett nyfött barn, och insöp all den skönhet som naturen skaffat sig under min period av ouppmärksamt funderande.
Träden var icke längre grönklädda utav sommarens skrud, utan skiftade nu i alla de färger som tänkas kan. Marken var täckt av de blad som fallit från de stora lönnarna som omgav platsen där jag nu befann mig, och mellan två stora träd kunde jag skymta röda lingon på risen.

Långt borta, i staden på andra sidan skogen, kunde jag vagt höra en kvinna prata, och några barn spelade boll, och dess studs mot asfalten genljöd genom världen.

Vid synen utav allt detta mänskligt vackra, mindes jag åter mitt beslut om att lära mig leva såsom människorna i min syn, och jag påminndes om beslutet att bemästra min ovanliga färdighet.

Jag satte mig ned på en mossbetäckt sten, och slöt ögonen i meningen att försöka se någonting, men allting var svart. Jag försökte att koncentrera mig på mitt mål, men någonting störde ut mitt sinne och gjorde det omöjligt för mig att se någonting annat än den svarta ytan innanför mina ögonlock.

Jag öppnade frustrerat ögonen och jag studerade noggrant min hand som glittrade i solljuset. Min hud såg ut att vara täckt utav tusentals diamanter, och förbluffades utav dess skönhet.
Då hörde jag en kvist knäckas bakom mig, och snabbare än vinden for jag upp på fötterna, och vände mig om för att se.

Och vad jag upptäckte förändrade ännu en gång mitt synsätt på den underliga värld jag nu var en del utav.